Barack och Björn – ”We are the ones we have been waiting for”

Det slog mig när jag läste tidningen: Barack Obama talar ju Ranelidska. Kindens sveda gick över till en stark värme, för Barack.

Efter segern i presidentvalet för runt ett år sedan förkunnade Barack att hans supporters hade:

”Put their hands on the arc of history and bent it once more towards the hope of a better day.”

Vad är detta om inte Ranelidska? Som Björn skulle säga ”måhända inte öga mot öga, men jag och Barack har mötts hjärta mot hjärta”.

Men man måste nog konstatera att Barack är ingen Björn, inte ännu.

Trots att Barack slog TV-tittar- och popcornrecord med sitt installationstal förra året lämnade ”Unclench your fist” en känsla av ett metaforiskt antiklimax. Hade Björn fått hjälpa till hade det nog låtit bättre:

”Kära Mahmoud, Hugo och Rush, jag vill simma ifrån stranden Jag till stranden Du [och Du och Du] i havet Vi.”

STEFAN SÖDERBERG

Att inte döma konst kategoriskt

För ens egen skull kan det vara bra att inte betrakta allt runtomkring bara som bra eller dâliga. När eftertexten till filmen rullar säger man snabbt: ”den var bra” eller ”den sög”, varpâ man gâr pâ toa och gâr hem för att ringa mamma. Är det inte fullständigt ointressant om filmen var bra eller dâlig?

Peter Hög (danskt ö), dansk författare, säger att han läser allt möjligt, frân serier till klassiker och försöker göra det utan att tänka pâ om det är bra eller dâligt. Han menar att man blir sâ lâst av det. Istället kanske man kan fundrea pâ vilka strängar som slogs an, vad man tänker, vad man känner och varför.

Förutom det ovan nämnda är det mânga som bortser frân det faktum att betraktarens humör i hög grad pâverkar konstupplevelsen. I likhet med att vinkännare alltid pratar om när och till vad man ska dricka ett vin, borde alla recencenter tala om när ett verk bör avnjutas. Det är bara avseende âlder man gör dylika rekommendationer, barnfilm och pensionärsfilm kan man prata om. Men sällan hör man om att nâgon rekommenderar nâgot lätt efter jobbet eller nâgot omvälvande pâ semestern eller till 30-ârskrisen. Vissa saker gör sig bara om natten.

Om vi kunde ta till oss detta skule vi nog gâ igenom livet mer ödmjuka och mer berikade.

PER ORSANDER

Formen saknar betydelse

Den konst som jag tillmäter störst värde är den som a) fâr mig att uppskatta vad jag redan har och vad jag redan är b) komplimenterar mig direkt eller indirekt, vilket egentligen är samma sak som i a) c)

fâr mig att hoppas pâ framtiden (vilket strängt taget är samma som a)) d) är roligt, eller njutbart – samma som a). Allt annat är skrutt, förmodligen med nâgra fâ men lysande undantag.

Konst är ett vitt, brett och ansprâkslöst begrepp, men betydligt kortare än ”musik och litteratur och foton och film och tavlor m.m.”. Jag talar nu därför om konst.

Denna text är en hyllning till melodier som ”Clair de lune” av Claude Debussey eller ”Lucy in the Sky with Diamonds” med Beatles (världen kan vara lika stillsamt vackert som stycket), mâlare som Degas eller Manet (som mâlar människor i vackra humör och miljöer, sâ att man själv tänker att man är lika estetisk när man sitter vid skrivbordet eller dansar balett), författare som Coetzee eller Hemingway (som ofta lyfter fram intresseväckande tingestar och dilemmor i livet, eller i närheten av det – ofta i klaraste prosaform), filmer som ”American Beauty”, ”Vickey Kristina Barcelona”, eller till och med ”Shindlers list”. Detta är exempel pâ tämligen okonstlade grejer som fâr en att hoppas pâ livet, utan att vara klischéartade.

Denna text är ett avstândstagande gentemot platta hârklyverier i syfte att provocera fram frâgan vad konst egentligen är eller kan vara. Frâgan ”vad konst är” är fullständigt ointressant för oss. Möjligen undantaget nördar och kulturvetare. Alla andra frâgor är viktigare, intressantare. Hur blir världen bättre? Gâr det att göra nâgot ât det som pâgâr? Blir livet mer meningsfullt efter en stund vid havet? Kan jag se pâ havet pâ ungefär samma sätt som Debussey i ”La mer”? ”A beautiful thing is a joy forever”, citerade min svensklärare, vem har jag glömt. Frâgan om vad konst är är istället en elitistisk pina för ett ögonblick i ankdammen.

Och nâgon i litteratursverige sa att ”formen är allt”. För mig har man dâ vidgat begreppet sâ mycket att man gjort det meningslöst. Visst kan formen vara allt om du vill (”allt är egentligen energi”), och därmed utvattnat pâ betydelse och därmed ingenting. Formen är ingenting. Den är inte viktig. Ett överdrivet intresse för form kan fâ nâgon att göra pjäser som saknar sammanhang eller mâla en fyrkant pâ ett vitt papper eller göra en lât som Beatles ”Revolution No 9″ eller kladda ner en spârvagn. Möjligen kan vi en stund tänka att man ska vara öppen i sinnet när man tar del av just nämnda verk. Mer blir det knappast. Utan innehâll glömmer vi bara bort det. Möjligen minns människor som intresserar sig för hur rak en linje egentligen kan bli och dylika frâgor, och sâledes mâste leva ett mycket lyckligt och rikt liv, när nu dylika frâgor dagligen och stundligen lâter sig ställas frân sängliggande position (hela livet, ”allt” som konst och universum som konstmuseum!). De verkar ha förmâgan att projicera vad som helst pâ en kvadrat, lite pling-plong, lite blink. Intressant förvisso, men av psykologiska skäl. Kanske är det detta metakonstverk som avses – jag bryr mig inte. Dylika hârklyverier slutade engagera mig i tonâren

Ständigt detta försök att lösa upp ”logiken”, i konsten som därmed görs osammahängande. Hur ska nâgot kunna säga oss nâgot om det är illa formulerat? Alla vet att en bok som slutar med att alltihopa bara var en dröm eller att en miljonvinst löser alla problem, är dâlig, i alla fall avseende slutet. Ändâ görs misstaget igen och igen. Visst var delar av Magnolia bra, men vem minns vad den handlar om i de osammanhängande partierna? Vem ”pâverkades” av hoppen? Vem blev mest irriterad? Massor av lâtar är likadana, prova lyssna pâ avantgardisten Erik Satie (alltsâ t ex ingen av hans tre gymnopedier). Det kan inte sägas vara mer än skrutt. Lite lustigt kanske, men skrutt man blir trött av och inte minns.

Prova lyssna pâ Esa Pekka Salnonens nya solokoncert för fiol. Han har sagt i SVT att han tänkte sig fiolen som ”en berättare”. Okej Pekka. Men vad berättar fiolen? Du kom ihâg formen, men du verkar glömt innehâllet. Ett lysande exempel. För mig lâter det som om fiolen pladdrar pâ lite osammanhängande ungefär som en patient pâ psyket med cykloid psykos.

Vi är sâ öppna i det postmoderna konstsamhället att ingen sätter ner foten (och tur är väl det kanske). i forsätter att urvattna konsten sâ att det snart inte finns en klar tanke kvar. Bara tonârsexpriment om meningslösheter och liberala betraktare (ofta reducerade till konsumenter – kulturkonsumenter) som likt mammor till smâ barn säger ”âh sâ fint du ritar”.

PER ORSANDER

På tok för mycket: oro, drömmar, desperation, ironi och förnedring

Mitt engagemang stäcker sig inte bortom etiketten
mina dagdrömmar liknar alltmer det jag (sedan länge) går igenom var natt
min hud har hårdnat av allt badande i hälsobrunnen

Det slänger och kränger och bubblar av kolsyra i näsan
det rasslar och river och snart är sveket min enda utväg
Jag får plötsligt ett fax som säger: Jag har alltid älskat dig. /Gunnar
jag ser en annons: Kvinna – luftig, småbystad och med trisomi 21
– söker riktigt karl för lättare umgänge och altanspikande

Betyder det något? Går det att skönja ett mönster?

Det måste vara fler än jag som är vilse

På för djupt vatten
Utan möjlighet att kunna fullfölja

Jag har funderat på ordet egentligen hela dagen
Tycker jag egentligen om dig?

min IQ bubblar
men är svår att särskilja från kolsyran

Det är bäst att jag utnyttjar mina möjligheter
och publicerar min bräcklighet på webben

PER ORSANDER

Grundlösa rättigheter

Den stora frågan när den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna antogs 1948 var inte vad som skulle stå i artiklarna, utan vilken filosofisk grund som de skulle vila på. Till sist enades Eleanor Roosevelts kommission om att förbli oeniga. Om de mänskliga rättigheterna är givna av Gud, naturen, eller av mer logiska argument för rättvisa, lämnades obesvarat. 

Den vanligaste koppling har gjorts till naturrätten – det vill säga ”vad en människa är berättigad till just på grund av sin mänskliga natur”. Naturliga rättigheter är såväl tidlösa som oberoende av institutioner. 

Men flera av de mänskliga rättigheterna handlar just om moderna institutioner, (tänk här rätten till en rättvis domstolsprövning) och är i sig tidstrogna, (tänk här rätten till en nationalitet). Det är svårt att tänka sig dessa som eviga, av naturen givna rättigheter. 

Men är det då någonting fel på MR? Charles Beitz menar att de inte är grundade på vår mänskliga natur, utan snarare slår fast de sociala förutsättningarna för att vi ska kunna leva värdiga liv i en modern och global värld. 

International human rights are not even prospectively timeless. They are standards appropriate to the institutions of modern or modernizing societies coexisting in a global political economy in which human beings face a series of predictable threats.

 Genom att dessa hot kommer att förändras över tid, så kommer också våra rättigheter att behöva förändras. 

Det är inte fruktbart att börja leta efter vattentäta filosofiska grunder för ett dokument som förhandlades fram i FN samtidigt som journalfilmerna från koncentrationslägren började få spridning. För att bygga en teoretisk förståelse, får vi istället börja med verkligheten. Oavsett motivationsgrund, finns det idag några ganska inflytelserika företeelser som kallas för mänskliga rättigheter. Det finns anledning att försöka begripa dem.

LINDE LINDKVIST

---

Charles Beitz. What Human Rights Mean.  Daedalus, Vol. 132, No. 1, On International Justice (Winter, 2003), pp. 36-46

Döden går på de levandes ben i Beirut

“Arbetet med [att skriva] denna essä har stundtals gett mig svår yrsel”,

skriver Michael Azar om sin essäsamling Döden i Beirut.

”Det förflutnas oavslutade strider tycks beredda att ta vid där de slutade […] Levande som borde vara döda och döda som borde vara vid liv griper efter varandras strupar i en kuslig kraftmätning utan synbart slut”.

Jag följde Azar med försiktiga steg och frågor som plågar. Hur kan ett blodigt inbördeskrig fortgå i femton år? Vad gör kriget med människor? Hur kan de någonsin leva vidare? Och sen fredens sköra balans, det spända lugnet, som hotar att kantra av vindpusten ifrån en oövertänkt handling.

Michael Azar är idéhistoriker, verksam i Lund och Göteborg och är den frankofila libanesiska kusinen ifrån utlandet. Han tar sig an existentiella aspekter av det libanesiska inbördeskriget i ett initierat utanförskap, men med påtaglig smärta. Hans distans verkar vara en förutsättning för att närma sig ämnet.

Krigets sår är öppna och irriterade, inbördeskrigets logik – misstro mot staten och de andra, vapen och våld, miliser och krigsherrar, och sektarianism och tribalism – definierar relationerna mellan människor och samhälle. Hur kunde det bli så?

Döden är inte bara ett fysikt fenomen. De döda vandrar på Beiruts gator, skriver Azar. Ett dussintal civilisationer har stampat ner varandra under årtusenden och identiteter har skapats, omdefinierats och glömts bort när. Som fågel Fenix, har Beirut gång på gång rest sig ur askorna av konflikter. En lång historia som smältdegel till trots, är identitet idag det stora problemet. ”De döda går på de levandes ben”, skriver han och kampen om minnena, om att fastslå historien en gång för alla, rasar. De döda ropar efter upprättelse, att bli ihågkomna som martyrer – de vägrar acceptera en död som är meningslös.

Michael Azar undviker chauvinismen, som är vanlig i den libanesiska diskursen: utomstående makter är ansvariga för alla katastrofer. Men trots att Libanon har varit hårt drabbat av internationell inblandning i dess politik, kan det inte vara hela förklaringen.

Utomstående inblandning kan bli ett bevis på att Beirut alltjämt är världens medelpunkt; Libanon är så viktigt att alla vill blanda sig i dess politik.

Denna chauvinism skapar en resignation och öppnar en [välanvänd] säkerhetsventil för makthavarna, som i allt väsentligt inte lever upp till grundläggande krav på beslutsfattare i en modern stat. De libanesiska krigsherrarna och korrupta byråkraterna är koncentrerade på överlevnad – politiskt och reellt. Livet som krigsherre kan vara kort, och i likhet med de maffiabossar som ofta beskrivs ifrån Italiens comorror eller cosa nostra-klaner, är långsiktighet en lyx man inte unnar sig.

Azar konstaterar sorgset att allt han säger är klart att vändas mot honom. I samma stund han sätter pennan till pappret är han inte en iakttagare utan en aktör, en av rösterna som kämpar för Libanons historia för att lägga grund för dess framtid. Hans röst är förnuftets, som genom att rekonstruera idéer om skuld, offerskap och identitet kan hoppas blottlägga problemen som måste hanteras i framtiden.

Är essäerna översatt till arabiska, franska eller engelska?

STEFAN SÖDERBERG

Oindonesiska Ms. Indonesia

I Jakarta har jag hittat en ny favoritkolumnist som heter Julia Suryakusuma. Hon beskriver Indonesiens historiska roll som ’a giant archipleagic bourse for culture, religion and ideas’. Det är ett område där olika utländska handelsmän har slagits om kontroll over viktiga handelsvägar, snarare än Indonesiska råvaror och produkter.

Vi kan börja med årets ms Indonesia, Krenina Sunny Halim. Hon må vara enastående vacker. Men framförallt talar hon perfekt engelska. Ja, till och med så bra engelska så att det är hennes modersmål. När hon väl talar Bhasa Indonesia, är det med tydligen med en extrem engelsk brytning. Kan vi tänka oss en fröken Sverige som knappt talar svenska?

I Indonesien har det här blivit en valfråga inför presidentvalet i juli. En av kandidaterna, Megawati sade ”the flow of globalization into Indonesia is so fast .. if we don’t protect our culture, one day we’ll fall on our faces’. Så vad är egentligen typiskt Indonesiskt med Indonesien?

De flesta av huvudingredienserna i det Indonesiska köket; som chili, tomater, potatis och jordnötter; kommer ursprungligen ifrån Amerika. De tidigaste spåren efter kokosnötter har man hittat på Nya Zeeland. Men även de traditionella indonesiska recepten är blandningar av kinesiska, indiska, arabiska, holländska, spanska, portugisiska och engelska influenser. Det traditionella modet är också hämtat från utlandet. Peci, den lilla mössa som presidenten och högt uppsatta tjänstemän bär som ett tecken på nationalism, är helt enkelt detsamma som en turkisk Fez.

Det officiella språket, Bhasa Indonesia, är också konstruerat med inslag från sanskrit, arabiska, persiska, kinesiska, japanska, tamil, holländska, portugisiska och engelska.

Hinduism och Buddhism fördes till Indonesien av indiska handlare. Islam introducerades i den här skärgården ungefär samtidigt som kristendomen kom till den stockholmska, dvs på 1000-talet. Det finns en legend om nio stycken helgon som alla tog in Islam till olika delar av Indonesien. Det är lätt att föreställa sig att de alla var skäggprydda herrar från Mekka på flygande mattor. I själva verket tros åtminstone en av dessa nio ha kommit från Kina.

Om ni så vill har Indonesien varit globaliserat i två tusen år. Att man då har en Ms Indonesia som inte talar någon vidare indonesiska, är väl då så typiskt som det kan bli.

LINDE LINDKVIST

Julia Suryakusuma – What’s so Indonesian about Indonesia anyway? Jakarta Post, Wednesday 17 June 2009

Blandäktenskap och hatkartor

Idag hade jag möte med Eliane Masry, en Libanesisk människorättsaktivist, som gav mer eld till den här veckans tankar om identitet, religion och våld.

Robert Fisk hade redan inspirerat mig genom ett par krönikor fyllda med enkla sanningar. Dels menar han att varje gång som man talar i termer av gott och ont, talar man om religion. ”Good and evil. God and the Devil.” Dels visar han på det absurda i vår förmåga att blanda fascination och avsky för den andre. Många forna antisemiter i Tyskland blev efter andra världskriget filosemiter. De hade egentligen samma snäva bild av de judar, men hade bara gjort helt om i vilket omdöme man gjorde om ’dem’. I mellanöstern kan man läsa anti-amerikansk propaganda i tidningarna, men åker man förbi den amerikanska ambassaden ringlar sig kön för visumansökan lång. ”The Koran is a document of inestimable value. So is a green card”. Men Fisk är som mest glasklar när han talar om de färgkodade kartorna över Irak eller Libanon som visar var Shiiter, Sunniterna och de Kristna håller hus. ”How we love these maps. Hatred made simple. (…) No more use for that confusing word ’mixed’.” Det är som om vi ville främja inbördeskrig. Aldrig någonsin skulle vi våga oss på att göra sådana kartor av Birmingham eller Washington D.C.

Till stor del är Libanon fortfarande ett feodalt samhälle, vars klaner följer konfessionsgränser och representeras av skilda partier. Uppdelningen upprätthålls dels av enkla ekonomiska särintressen, korruption, internationella allianser och gammal groll – men reproduceras och närs genom familjen. Äktenskapet registreras i den församling man tillhör och därpå följer regler om skilsmässa och förväntningar på lojalitet. Även om blandäktenskap är tillåtna, är dessa ovanliga och komplicerade. En stor fråga som uppkommer är vilken konfession som avkomman ska tillhöra. Här ärver man på fädernet, till skillnad från judiskt och samiskt blod som tydligen ska gå via mödernet.

Under inbördeskriget mellan 1975-1990 levde de flesta Beirutbor med olika religion åtskiljda ifrån varandra. Ännu idag lever dessa gränser kvar för många.

Jag och Eliane är överens om att lösningen inte kan ligga i ändlösa konferenser där samma personer på nytt slår fast att det bara finns en Gud och att alla är vi barn av Abraham. Eliane menar att förändringen måste ske i den privata sfären. Blandäktenskapet är ett trumfkort, men bara det att det ändå finns individer våga röra sig utanför sin designerade färgkod är en positiv trend.

LINDE LINDKVIST

Rasism och förälskelse

Den marockanske författaren Tahar Ben Jellouns bok Le racisme expliqué à ma fille bygger på en dialog han hade med sin tioåriga dotter om rasism. Han utgår från det enkla antagandet att rasist inte är något man är, utan något man blir och att det bästa botemedlet är utbildning som måste starta tidigt. Rasism handlar om ett grundläggande förhållningssätt till andra människor, som blir svårare att förändra desto äldre vi blir, även om man tar till kalla argument som att hudfärg bara beror på mängden melanin som finns i huden. La haine est tellement plus facile à installer que l’amour, skriver Ben Jelloun. Människor vi inte känner är mycket enklare att hata än att älska. Samtidigt är hatet en så allvarlig känsla, eftersom det någonstans förutsätter kärleken – åtminstone den uppblåsta kärleken till sig själv. Men vi behöver inte lära oss att älska främlingen. Gör vi det faller vi istället lätt ner i ett exotismträsk. Vi har en lika snäv bild av den andre, men ändrar bara vårt omdöme om henne. Toute géneralisation est imbicile! Jag tänker att rasism på sätt och vis fungerar ungefär på samma sätt som personen man förälskar sig i på bussen. Det är ingen människa man känner, men utifrån några ytliga drag målar man upp sitt lilla luftslott.

Den andre kräver vår respekt. Detta söndernötta ord. Jag tycker Ben Jelloun använder det rätt tjusigt. Hans dotter frågar om man inte kan få driva lite grann med belgarna i alla fall? Pappa menar att för att få skratta åt andra måste man kunna skratta åt sig själv. Han citerar någon poet som sade att ”L’humour, c’est la politesse du désespoir”. I själva verket har rasister ingen humor, eftersom den förutsätter respekten för den andre. Jag tänker på Amos Oz som menade att fanatiker framförallt lider av en brist på fantasi.

Ben Jellouns bok är otroligt lättläst men full med enkla och effektiva formuleringar och fakta som jag aldrig hört talas om. Typ som att ordet ”Ghetto” kommer från en liten ö utanför Venedig, dit stadens judar fördrevs 1516. Jag visste heller inte att det fanns en så betydande del judar i Marocko. De judiska kvarteren brukade kallas för mellahs. Den lilla staden Sefrou utanför Fez kallades länge för ”Lilla Jerusalem”. Kung Muhammed V vägrade att hjälpa maréchal Petain och Vichyregimen att deportera judar från Marocko till de tyska koncentrationslägren. ”Ce sont mes sujets, ce sont des citoyens marocains”.

På sätt och vis ledsnar jag på att Ben Jelloun har alla svar på sin dotters väl tillrättalagda frågor. Deras dialog blir rätt stel. Men ambitionen är väl all heder och hans förklaringar är ofta mitt i prick.

LINDE LINDKVIST

Dostojevskij och den dödsdömde

Idioten har stirrat strängt på mig från bokhyllan i över ett år. Därför känns det skönt för samvetet att äntligen slagit upp den och börja nöta lite på pärmarna. För en MR-vetare som mig är skildringen av dödsstraffet som furst Mysjkin bevittnat på en tur till Frankrike helt fängslande. Han beskriver hur mycket värre det är att bli mördad genom domslut än av stråtrövare. Den som överraskas av döden hoppas ända in i det sista på att det ska finnas en räddning. Den dödsdömde är däremot befriad från hoppet som gör det tio gånger lättare att dö. Här finns en tjusigare variant av argumentet som menar att dödsstraffet främst är något förkastligt för att processen, väntan och den slutgiltiga proceduren är så pass plågsam att det motsvarar den grymmaste tortyr. Det är inte dödandet i sig som är det värsta utan sättet det sker på. ”En soldat som ställs mitt för en kanon i ett fältslag hoppas ändå på att kunna klara sig, men när han får en dödsdom uppläst för sig, blir han galen eller börjar gråta”.

På liknande sätt gestaltar Dostojevskij vad som pågår i huvudet på en person som vandrar upp mot schavotten. ”Underligt nog brukar människor i den där stunden sällan förlora medvetandet! Tvärtom är hjärnan ytterst aktivt och arbetar antagligen för högtryck som en maskin i full gång; jag förställer mig att det är alla möjliga tankar som korsar sig i huvudet, bara oavslutade och kanske också löjliga och ovidkommande tankar: ”Den där mannen tittar på mig – han har en vårta i pannan, nedersta knappen på bödelns rock är rostig””.

Jag har aldrig legat och väntat på ljudet av hur järnet i en giljotin kommer glidande. Men Stefan upplyste mig just om att Dostojevskij själv blev skenavrättad. Kanske är det förklaringen till hans träffsäkerhet, eller ja – how would I know?

LINDE LINDKVIST